Nana Björnberg

Detta inlägg vill jag tillägna min älskade hund Cosmos. Jag vet att väldigt många tycker att deras hund är den finaste som de någonsin skådat och den mest underbara av alla hundar i världen, men Cosmos är verkligen det! Inget snack om saken!

Jag kommer så väl ihåg den dagen då mamma och pappa berättade att vi skulle åka och titta på en hund. Jag hade alltid drömt om en hund, men jag trodde aldrig att det skulle bli så att vi köpte en. När skulle vi få tid till en hund? Just tiden satte väl stopp skulle jag kunna tänka mig innan när vi barn ville ha en hund. Jag har för mig att mamma och pappa påpekade gång på gång: ”Vem ska ta hand om henne/honom då?”. Jag tror heller inte att jag och mina syskon tjatade om att vi skulle skaffa hund, utan jag tror att vi hade insett att det skulle nog inte ske oss.

Så kom den dagen då dem berättade att vi skulle åka och titta på en hund. Det var ingen hundvalp, utan han var redan fem månader då (har jag för mig). När vi kom till Fristad, där vår blivande Cosmos fanns, var det kärlek vid första ögonkast. Han var så otroligt söt, och det var något speciellt med honom. Det gick inte att sätta fingret på vad det var, men något var det allt. Nu i efterhand vet jag vad det var, nämligen hans personlighet.

Vi hade först hemma Cosmos på prov i några veckor, för att se till att allt funkade bra innan vi tog ett beslut om att behålla honom. Han var så otroligt söt! Cosmos var lite större än hans syskon och hade stora hängande öron, men hela han hade så fina proportioner att det gjorde inget att han inte var ”perfekt” enligt hundvärlden, för han var ju perfekt i våra ögon.

Vi tog hem Cosmos till vårt hus lagom till Halloween hösten 2005, vilket idag är ungefär fem år sedan. Herregud, jag fattar inte att vi har haft honom så länge, men på samma gång känns det som att Cosmos alltid har varit med oss i Björnligan (det är vad vi kallar vår familj). Han är ju en del av vårt liv, en väldigt stor och betydelsefull sådan.

Jag såg precis en video på Laila Bagges blogg om ett lejon, Christian, som köptes på Harrods i London på 60-talet. Han bodde hemma hos en familj, men flyttades sedan ner till Kenya till en man som jobbade med att vänja djur vid att komma tillbaka till det fria, där de egentligen hör hemma. När Christian sedan har levt där i ett år, kommer hans gamla ägare på besök. De är väldigt spända på om deras lejon kommer känna igen dem.  När Christian får syn på dem, mitt ute i vildmarken, är det kärlek igen. Han springer fram till sina förra ägare, lägger sina stora tassar om deras axlar och ger ut pussar och kramar till både höger och vänster.

Den videon gjorde att några tårar rann nerför min kind. Det är vad jag kallar kärlek. Den gjorde också att jag kände en otroligt stor saknad av Cosmos. Jag kan inte låta bli att tänka: ”Hur kommer han bete sig när jag kommer hem? Kommer han känna igen mig?”. Jag tror att han kommer göra det, men den tanken går ändå så inte att undvika.

Cosmos, jag saknar dig! Du är den finaste hund en matte kan ha. Du är älskad av väldigt många, inte bara vår familj. Jag längtar tills vi ska ut på långpromenader i skogen igen. Jag längtar tills jag får se dig springa fritt i vår trädgård. Jag längtar tills jag får se dig hoppa runt i löven och försöka greppa tag i dem. Jag längtar tills jag får se dig jaga all snö som vi brukar skyffla undan. Jag längtar efter att få se dig ta dina glädjespurter i såväl trädgården som inne i huset. Mest av allt, längtar jag efter att få krama dig. Du är underbar precis som du är, även om du är väldigt ”knusslig” med maten. Haha!

I'll see you soon then