Halloweeeeeeeeeeeeeeeeeen! (OBS! MEGALÅNGT INLÄGG)
Färdigstylade inför Halloween begav jag och Emilia oss ner mot Long Beach för att plocka upp Carro och hennes svenska kompis Anna. Vi visste inte vad kvällen skulle bjuda på, utan det var verkligen en spontantrip utan dess like.
Vart tog vi då bilen på halloween? Jo, Carro hade hört ryktas om att det brukar vara galet uppe i Santa Barbara på studentområdet så vi litade på henne. Vi googlade fram en adress och pluggade in den i GPS:n, och var sedan så taggade man bara kan bli för Halloween och fest.
Bilresan gick bara bra. Det tog kanske två och en halv timme att köra dit, men det gick bara fint. Svensk musik, bland annat Oskar Linnros och Ulrik, spelades på högsta volym. Mitt i ”partymusiken” somnar Carro… Den bruden kan verkligen somna när som helst!
Ungefär vid åtta på kvällen anländer en sailor, geisha, gudinna och en hippie till ”rätt” adress enligt GPS:n. Dock visade det sig vara lite si och så med den adressen. När vi svängde av motorvägen, visade den sedan att vi bara skulle köra rakt fram och så skulle vi vara framme, men då hade vi hamnat uppe på motorvägen igen och dit skulle vi ju inte! Vi började även fråga Carro om hon hade någon koll på vart vi skulle, men det hade hon inte… Va fasiken! Vi var fyra svenska brudar, färdigklädda för Halloweenpartaj, som besökte Santa Barbara för första gången och vi hade ingen aning om vart vi skulle. Vi hade heller inget boende, utan det tänkte vi lösa där lite senare. Antingen genom att sova i bilen, eller genom att ta in på något billigt motell eller liknande. Vi fortsätter att köra lite, och stannar till slut på en helt öde parkering. Det var här hela kvällen skulle börja…
Jag vet inte riktigt vad vi hade för tanke med den här parkeringen från början, men det hela slutade med att vi parkerade där och började festa. Haha! Där skulle ni allt varit med. Förfest med sailorn, hippien, geishan och gudinnan på en parkeringsplats i Santa Barbara. Vad säger ni? Lite sugna blev ni nu allt va?
Förfesten var verkligen grym. Tiden gick hur fort som helst! Jag vet knappt vad vi sysslade med, men skoj hade vi i alla fall. Det är en sak jag är säker på! Mitt i allt förfestande tog vi oss en liten paus och drog till McDonald’s som låg tvärs över gatan. Det var min premiär på donken här i USA. Jag är inte så jätteförtjust i sådan mat, men då satt det riktigt fint med en hamburgare och en pommes. Vet inte om kanske drickan hade lite inverkan på det…
Vi hade ingen aning om vart vi skulle sedan, och vi kunde ju heller inte ta oss någonstans. Alla hade ju druckit, så att köra någonstans var ju inte med på kartan. ”Det löser sig. Det gör det alltid”. Så tänker jag alltid, och detta var inget undantag. Efter några timmar i bilen, var vi reda för att möta halloween på riktigt. Vi gick därför över till andra sidan gatan där det låg ett motell för att höra oss för om vart man skulle dra någonstans. Vi får namnet på platsen man skulle till, och även ett nummer till en brud, Nemobruden (hon var utklädd till Nemo), så att vi kan ringa när vi närmar oss. Vi stannar kvar på motellet för att vänta på just den taxin, och under tiden håller vi till i receptionen. Vi pratar med killen som jobbar där i receptionen, Jon, om lite allt möjligt. Carro lyckades även få sig lite mat av honom; flingor och mjölk. Vi hade nästan börjat ge upp hoppet om att just den taxin skulle komma tillbaka till oss, men till slut så. Det hade ju varit tragiskt om vi hade tillbringat kvällen, en av de större festkvällarna i USA, sittandes i en bil på en parkering med inget annat folk runt omkring oss.
Efter en liten tur i taxin anländer vi till ”The Street” som jag skulle kalla den. Det var folk överallt och ALLA var utklädda! Jag skojar inte när jag säger att det var tusentals människor där! Hur underbart som helst! Det roliga var också att det var så många olika karaktärer. Vi träffade till exempel Ibrahimovic, Avatar, Alan ifrån The Hangover, Lilleksutt, Gud med mera.
Vi gick runt toklänge och försökte även ta oss in på lite olika house partyn, men det gick inte så värst bra. Efter att vi hade gått där i några timmar, var vi nästintill reda att ta taxi tillbaka, men då stöter vi på några norskar och blir då medbjudna på fest. Först skulle dem hämta dricka på ett ställe, och vi traskar med dem. När vi väl hämtat den, börjar vi traska tillbaka där vi kom ifrån. Vi får äntligen vårat house party. Vi hamnar hos en amerikan som bor jätteäckligt, men det var väl extra äckligt bara för att det var Halloween. Massvis med folk hos honom, och det kändes verkligen som på film. Höga folk i soffan, och andra som står jämte och dricker i de klassiska röda muggarna. Nu har även jag gjort min ”röda-mugg-fest-debut”! Wiihooo!
Har ingen koll på hur länge vi var där. Tidsuppfattningen existerade inte denna kväll. Pratade med lite udda människor, varav en australiensare som sade fucking hela tiden och skrattade nervöst högt. Det visade sig att han hade varit i Göteborg och spelat fotboll i Gothia Cup två gånger. Vi drog sedan vidare, vi brudar och norrmännen, till deras motell för lite efterfest. Där blev det ytterligare lite dricka, mer snack men också lite Super Mario på tv-spel. Helt underbar kväll!
Vi hade tänkt ta oss tillbaka till bilen, som vi för övrigt inte hade någon aning om vart vi hade, men vi hade en adress till motellet som låg tvärs över gatan som tur var. Vi började sedan inse att det skulle bli för kallt för att sova i bilen, och blev därför kvar på efterfesten. Skitbilligt boende. Inte en enda dollar betalade vi för det. Det gäller ju att utnyttja situationen när man väl kan. Dem hade med sig en luftmadrass som vi fyra brudar delade på. Där skulle ni verkligen sett oss. Det hade vart en vacker syn för ögat. Fyra brudar i sina Halloweenkostymer ligger sked på en enda luftmadrass…
Någon gång mellan halv sju/sju somnar vi, hur trötta som helst, på denna osköna luftmadrass. Jag var grymt trött, och somnade nog så fort jag lade ner huvudet på madrassen (för någon kudde hade vi då inte). Barnvisan jag tänkte på då gick så här:
”När trollmor har lagt sina fyra (elva) små troll
och bundit dem fast i svansen,
då sjunger hon sakta för fyra (elva) små trollen
de vackraste ord hon känner:
Ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff buff!
Ho aj aj aj aj buff.”
Jag sov inget vidare alltså, inte på hela natten. På ena sidan hade jag Anna, och på andra Emilia, och jag kunde inte röra mig överhuvudtaget, och jag måste kunna röra mig när jag sover annars får jag halvt panik. Jag kände mig som en korv och Anna och Emilia var varsin sida av brödet. Haha! Härlig liknelse Nana! Ni kanske har någon bättre…? I alla fall, back to Halloween. För en gångs skulle var jag inte den första till att kliva upp, utan det var Carro, men jag var däremot inte sent efter. Vi satt ute i solen och kikade på bilderna från kvällen innan. Efter en liten stund kom även Emilia och Anna ut. Jag mådde förvånansvärt bra, med tanke på att jag inte hade festat sedan helgen innan jag åkte till USA, och med tanke på att jag bara hade sovit tre timmar.
Vi ville komma bort därifrån så snabbt som möjligt, och frågade därför i receptionen om man kunde gå till stället där vi hade bil. Eftersom det var en amerikanska vi frågade så blev ju svaret självklart nej. Det är verkligen så att de tar bilen vart de än ska, men vi var tappra svenskar och bestämde oss för att vandra tillbaka ändå. Enligt receptionisten skulle det ta ungefär en timma att gå, men det gjorde det inte! Efter kanske en timma och 40 minuter kom vi äntligen fram. Carro har tittat upp i efterhand hur långt vi gick, och det var tydligen 8,5 km…! Herregud, detta är ytterligare en sak ni skulle sett! Varför? Jo, för fyra brudar gick i en hel evighet i sina Halloweenkostymer på söndag förmiddag. Inte alls bortamatch eller så… (Fast, mina svenska brudar, inte på det sättet vi brukar tänka på.)
Efter ett tag får jag för ont i fötterna för att gå med sko, så då ryker mina 33,5:or och vandringen blir därefter barfota. En komisk grej som hände var att när vi står och väntar på ett övergångsställe, börjar en man som sitter i en bil där och prata med oss. Det visar sig sedan att han har kört förbi oss några gånger, och han ville erbjuda oss skjuts till dit vi skulle för han var så imponerad av oss. Vi var ju däremot fast inställda på att vi skulle fortsätta vara svenska och därmed fortsätta vår vandring. Inte vika ner sig här inte! Det var dessutom en busschaufför som körde förbi oss några gånger, och sista gången vinkade han till och med glatt på oss. Det är ganska lätt att skaffa kompisar här. Det gäller bara att imponera på dem. Haha!
Till slut, och då menar jag verkligen ”ÄNTLIGEN”, kommer vi fram och som tur är står bilen kvar på parkeringen. Det var något vi hade gått och oroat oss för, att det kanske skulle blivit bortbärgad eller så, det vet man ju aldrig. Vi fick oss en helt annan bild av parkeringsplatsen i dagsljus, och städade sedan ur den innan vi gick till ett mysigt kafé/lunchställe bara någon minut bort. Vi fock oss lite käk, fika och en liten tupplur innan vi satte oss i bilen för hemfärd.
Emilia sa till oss at det ar hela tiden någon som var tvungen att vara vaken, så att hon satt sitta i ”ensamheten” och köra. Jag visade mitt fulla stöd och höll mig vaken hela resan hemåt. Jag måste bara säga det att bilresan hem var otroligt vacker. Det såg helt annorlunda ut än när vi åkte upp. I och för sig så är väl det inte så konstigt med tanke på att det var mörkt när vi åkte upp, och dagsljus när vi åkte hem. Här kommer lite finfina bilder från hemresan:
Halloween var verkligen något som jag aldrig tidigare har varit med om. Det är verkligen som ryktet säger, att amerikanarna tar den här helgen superseriöst! Detta är något jag vill ta med mig tillbaka till Sverige. Så brudar, förvänta er att vi ska fira Halloween så in i helskotta nästa år! Ser ni fram emot det lika mycket som jag gör må tro?
I'll see you soon then
inga kommentarer:P haha jävlar vilken kväll!
