Nana Björnberg

Jag hade tänkt ge mig på att berätta om gårdagen. Som ni säkert har förstått vid det här laget så hoppade jag bungy jump igår. Jag har sagt det innan, att detta är något jag har velat göra väldigt länge, men jag trodde aldrig att det skulle bli av. Jag trodde att jag var för feg. Jag har nu lärt mig att jag kan nog göra det mesta här i livet.

Morgonen började med att klockan ringde strax efter fem. Det blev lite frukost hos Carro innan vi satte oss i bilen för att köra iväg till vårt äventyr. Jag var fortfarande inte nervös, men jag började känna ett obehag av en jobbig känsla. Jag började bli rädd… Det är väl i och för sig inte så konstigt, det var ju bungy jump som stod på schemat.

Vår GPS kunde inte hitta den exakta adressen, så när vi började närma oss stannade vi på en bensinmack för lite hjälp. Det visade sig att den kvinnan som vi frågade, hon och hennes kompis skulle till samma ställe. De skulle också hoppa. Därifrån tog vi följe upp bland bergen till den parkeringen där alla samlades.

Det var hur vackert som helst där uppe! Solen höll på att stiga upp på den klarblå himlen och miljön var jättefin! Vi fick fylla i ett papper, signera det med vårt namn på tjugo ställen (jag skojar inte, haha), väga oss och vi fick också lite information om lite allmänt kring det hela. Därefter började vi vår fem miles långa vandring bland berg och dal.

Vandringen var skithäftig! Vi hade två instruktörer som gick med oss under vandringen och som även skulle vara med då vi hoppade. I början gick vi på en bred grusväg, men den byttes snabbt ut mot smala, krokiga, branta och läskiga stigar. Vi fick även korsa bäckar på flera ställen. Ett perfekt sätt att kyla ner sig lite. Det var faktiskt ganska skönt att svalka fötterna, så att man inte överhettades. Det var väldigt vackert runt omkring oss. Det blir aldrig riktigt samma sak genom att titta på bilder, men det är bättre än ingenting alls. Vi stannade även på ett ställe och fikade lite. Med ett äpple i magen fortsatte vi mot målet – bron som vi skulle hoppa ifrån.

När vi kom fram och jag fick se bron, blev jag skitnervös! Det var nu jag började inse lite smått att jag faktiskt skulle kasta mig ifrån en bro… MAMMA MIA!

Innan det var dags för första personen att hoppa, hade vi lunchpaus och sedan fick vi oss en liten introduktion på det hela; om deras företag, vilka sätt man kunde hoppa på och så vidare. Det låg mycket vikt på att informera om säkerheten som deras företag jobbar med, vilket är fullt förståeligt. Innan de kunde börja beta av en och en, var de tvungna med att fixa lite saker så då fick vi sitta där på bron och frysa häcken av oss! Det blåste så in i bänken att det var tokigt!  Solen hade nämligen inte riktigt hunnit ta sig över det berget som täckte bron, så det var galet kallt! När solen sedan kom fram, blev det mycket bättre.

De började sedan beta av en och en. De hade två hoppanordningar, men det var ju bara en som kunde hoppa i taget, annars hade man ju hoppat in i varandra. Vi var nog sammanlagt kanske 40-45 personer som hoppade så det tog ju ett bra tag. Jag tyckte att det var både jobbigt att stå och titta på när de andra hoppade, men det var också väldigt peppande. Jag ville verkligen göra det, och jag gav mig faan på att jag skulle klara det!

Till slut var det min tur att ta på mig säkerhetsselen. Den bestod av två delar; en som var runt höfterna och benen och en som var runt axlarna. Dessa två delar fästes sedan i själva linan. Nervositeten var inte att leka med vid det här laget! Jag ville verkligen spy! Jag klev över räcket på bron, ställde mig på plattformen och tittade rakt in i instruktörens ögon. Han såg hur nervös och rädd jag var. Han fick snabbt gå igenom hur allt skulle gå till; hur jag skulle hoppa, hur jag skulle göra i luften och hur de gjorde när jag sedan skulle upp igen. Han påminde mig om texten på mina byxor: ”JUST DO IT”. Det var ju det jag hade tänkt om hela den här dagen, och det var då jag bestämde mig. Just i det ögonblicket. Sedan började han räkna ner: ”In five, four, three, two, one…”

Den jävla känslan att bara kasta sig ut i luften och falla handlös bakåt, den är obeskrivlig. Man ser hur man kommer längre och längre ifrån bron. Allt går så fort, men ändå känns det som att det går i slow motion. Jag hann knappt tänka innan det var dags för min första studs upp igen. Herregud, jag flög hit och dit, åt alla håll och kanter. Jag kände mig som en vild studsboll som far överallt. På ena studsen svor jag alla svordomar jag kunde komma på, på andra skrek jag ”Jag gjorde det”. Jag kunde inte fatta vad jag precis hade gjort! Ofattbart! Sedan hissade de ner en lina som jag fäste i min säkerhetssele, och sedan åkte jag tillbaka upp till bron.

När jag kom upp var jag dunderglad! Jag var nog som ett litet barn på julafton. Haha! Det kändes som att jag svävade på moln, så lycklig var jag. På ett sätt var det nästan samma känsla som då när jag tog mitt körkort. Jag gick bara runt och log och hoppade som en riktig hoppetossa! Glad och galen! Jag sade till mig själv att detta är något som jag ville göra nästa sommar innan jag åker hem. Jag måste ju få ett galet avslut på detta år.

Vi påbörjade vår vandring tillbaka på egen hand. Vägen gick inte raka vägen tillbaka, utan vi gick lite fel några gånger. Till slut såg vi parkeringen och då fick jag och Emilia lite fnatt. Vi beslutade oss för att springa in i mål. Haha! Härligt och superjobbigt!

När vi sedan satt i bilen började jag sakta men säkert drabbas av en jädra trötthet! Den slog ner som blixten kan göra. Jag somnade sedan som en stock och sov tills nästa morgon som en prinsessa.

Jag är stolt över mig själv!

I'll see you soon then