Nana Björnberg

Jag sitter just nu i ishallen och skriver detta. Jag är här för andra gången idag, och fy tusan vad det är svårt att skriva. Händerna är som is! Jag ger det ändå ett försök. Bloggen har ju nästan varit död i en hel vecka nu. För mig är det en hel evighet. Det har verkligen inte funnits någon motivation, eller intresse för den delen, att skriva. Jag ber om ursäkt, men så har det varit.

Jag funderar lite på om jag kanske ska ta tag i att berätta om de senaste dagarna ikväll. Det kommer inte bli någon roman i sådana fall, utan lite mer kortfattat. Tvekar ni också nu eller? Det gör jag i alla fall…

Ja, som jag nämnde ovan så är jag i ishallen igen. Hemma var ishallen mitt andra hem. Inte bara för att jag var där ganska ofta, både såväl träningar och hockey, utan för att jag känner mig verkligen hemma där. Det hände ibland att jag gick upp tillishallen bara för att kolla läget. Då trivs man va? Haha!

Konståkning kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Det är något som jag har ägnat väldigt mycket tid åt. Däremot tror jag att intresset har börjat svalna. Inte intresset av att kolla på det, för det älskar jag fortfarande, men intresset av att åka på egen hand. De senaste gångerna när jag och dottern har varit i ishallen för lite egenträning, har jag inte åkt, utan jag har suttit vid sidan av, tittat, läst bok och nu har jag även kommit på att de har fri internetanslutning här. Farligt…

Nej, nu fryser jag verkligen skitmycket om händerna! Det är nog dags att avsluta för nu. Hoppas att ni sover gott hemma i snöiga Ulricehamn, och övriga Sverige med. På återläsning… (Istället för återseende.)

I'll see you soon then