Nana Björnberg

Avsnittet som jag just såg på ifrån Sex And The City var som att ta mig tillbaka exakt 65 dagar i tiden, nämligen söndagen innan jag åkte till USA. Jag hade länge gått och fasat för just den här dagen. Det var väl i och för sig inte så konstigt…

 

Jag kom hem på söndagen någon gång efter lunch, alldeles vemodig. Jag började packa på riktigt. Packa för ett helt år. Jag fick massor med hjälp av mamma och pappa. Hjälp med vad jag skulle packa, men framför allt HUR jag skulle packa. Jag hann däremot inte bli klar innan tjejerna började droppa in i mitt hus. Tjejerna som jag skulle ta en paus ifrån. Säga hej då var inte aktuellt, jag är kass på att säga hej då. Därför undviker jag dem så gott det bara går. Den här dagen var inget undantag! Vi skulle ju bara vara borta ifrån varandra ett tag. ”Bara” ett år…

 

Det som gjorde att jag mindes tillbaka till just den här kvällen, just nu, var för att Carrie (huvudkaraktären i Sex And The City) var i samma situation som mig. Hon skulle lämna sina tre bästa tjejkompisar för att flytta till Paris. Hon skulle lämna tryggheten i New York, och tryggheten hon hade i sina vänner, för att flytta till en helt ny stad, i ett annat land, i en annan världsdel. Precis som jag. Precis innan Carrie lämnar sin lägenhet för Paris, tittar hon åter upp mot den för att ta in känslan av hela situationen. Jag kommer såväl ihåg hur det var att lämna Villa Haga bakom mig, i färd mot Landvetter och nya äventyr. Det var inte roligt, men jag är stolt över att jag vågade ta steget.

 

Under detta avsnitt kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Inte heller när jag skriver detta. En liten, kort nostalgitripp tillbaka till den 15 augusti.

 

Jag fastnade verkligen för något som Carrie sade under middagen som hon hade tillsammans med sina tjejer innan hon åkte: ”What if I had never met you?”. Kan det vara mer klockrent än det. Jag känner exakt samma sak: hur hade det varit om inte jag hade träffat er tjejer… Jag är lyckligt lottad som har er.