Nana Björnberg

Jag tror att jag i något tidigare inlägg har nämnt att jag hade något att berätta. Vad jag skulle berätta är att jag kommer avsluta mitt au pairår tidigare och åka hem till Sverige. ÄNTLIGEN! Jag tänkte att jag ska förklara lite mer varför till veckan, men det hinns inte med just nu. Jag ska i alla fall åka hem och jag är hur glad för det som helst! Det var nog länge sedan jag var så här glad. Jag tänker inte säga datum, utan de som vet de vet och där får det stanna. Jag kan säga att det kommer hända i februari månad i alla fall så det är ju relativt snart. LYCKLIG!

I tisdags skrämde sonen livet ur mig. Vi sitter vid köksbordet och han äter sitt mellanmål. Helt plötsligt ställer han sig upp, är knallröd i ansiktet och håller för halsen. Han kan inte få luft…! Jag började få lite småpanik för jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag ställer mig bakom honom och försöker mig på heimlich manöver. Sonen börjar hosta till så jag tror att allt är lugnt. Ack så fel jag hade. Han börjar igen hålla för halsen och nu har jag riktigt panik. Jag börjar tänka på om jag skulle behöva ringa 911 eller något. Jag fortsätter med heimlich och tillslut hostar han upp en bit mat. ÄNTLIGEN! Herregud, vad han kan skrämma mig! Jag sa sedan till honom att hädanefter gör han en sak i taget; äter för sig och pratar för sig. Det lovade han allt! Haha!

Ibland händer det ju vissa saker som gör att man tänker ”KLANTSKALLE” om sig själv. Det är väl inte bara jag som har tänkt så? Jag hoppas inte det i alla fall… I onsdags var det en sådan dag. Det var en ganska stressig morgon. Direkt efter att jag hade varit på gymmet, Turbo Kick, skulle jag åka tills dotterns skola för att hämta upp henne. Efter telefonsamtal hit och telefonsamtal dit, ändras planerna och jag ska inte längre hämta henne. Jag pustar ut och tänker ”gud vad skönt, nu blir det ett långt och härligt stretchningspass”. Det blev det med, men sedan… Jag går ut till mitt rum för att låsa upp min dörr. Dörren är ganska trög så man måste dels lirka lite med låset samtidigt som man drar dörren emot sig. Helt plötsligt går nyckjävlen (ja, förlåt för att jag kallar den det men den var inte min kompis) och halva nyckeln stannar kvar i låset. ”Det händer inte” tänkte jag! Jag försökte få ut halvan med hjälp av pincett och hårnål, men det gick ikke! Jag försöker få tag på mina värdföräldrar för att veta vad jag ska göra men det gick inte så bra det heller. Attans ruttna bananer! Jag som hade sett fram emot en lugn dag med kanske skypa och lite andra skojigheter, men det blev ju inte så. Till slut får jag tag på dem, och jag får två alternativ; antingen vänta tills sent ikväll då min värdpappa kommer hem eller ringa låssmed och ta hand om allt själv. I början var jag inne på att ringa låssmed för jag ville ju in i mitt rum. Jag hade ju varit på gymmet så jag behövde verkligen duscha! Sedan ringer jag Emilia och frågar om jag skulle kunna få låna hennes dusch samt lite kläder. Självklart fick jag det! På kvällen sedan när min värdpappa kom hem, vid tio, sov jag redan på soffan i vardagsrummet. När jag vaknar på morgonen dagen efter står det på tavlan i köket att låset är fixat och att jag nu kan komma in i mitt rum! ÄNTLIGEN! Det har aldrig varit så skönt tidigare att ha tillgång till sitt rum.

Tack Emilia!

Nu ska jag packa väskan inför helgens planer. Det blir lite shopping/beachhäng, grill hos vår alldeles egna Marit, kanske fest i Hollywood eller så blir det fortsatt chill hos Marit, imorgon blir det Universal Studios som avslutas med en filmkväll hos Rahm aka Nana (Kristines värdmammas pappa). Han är hur mysig som helst!

Jag älskar helg! Jag älskar min familj! Jag älskar mina vänner! Jag älskar min hund! Mest av allt älskar jag att jag snart är hemma i Sverige igen!

I'll see you soon then