Nana Björnberg

Jag ber om ursäkt för att uppdateringen har varit urusel! Jag tycker ju om att blogga, men den här veckan har inte varit så rolig. Mina känslor och tankar går upp och ner om att vara au pair här i USA. Det har gjort att jag varken har haft intresset eller orken till att blogga.

Jag ska vara ärlig. Tanken har slått mig om att kanske åka hem, men nej Nana! Du vill detta! Just nu är du bara inne i en tuff period. Enligt Cultural Care känner de flesta en väldigt stor hemlängtan efter två/tre månader, och där är jag nu. Jag tycker om att vara fysiskt aktiv när jag jobbar, och det är jag inte här. Mitt jobb går mestadels ut på att hjälpa sonen med läxorna, och då sitter jag still på en stol jämte honom, och även köra barnen till och från visa av deras träningar. Med andra ord, mitt jobb är inte så fysiskt aktivt. Jag behöver röra mig hela tiden för att jag inte ska bli uttråkad. Det behövs också för att jag ska bli slut och känna att jag har gjort något.

Livet här i L.A. är inte som jag hade tänkt mig, och då menar jag just på den biten med att vara fysiskt aktiv medan jag jobbar. Det andra är väldigt bra här. Jag bor i en väldigt bra familj, jag bor i ett tryggt område, jag har tillgång till bil i de flesta fall, jag har bra kompisar runt omkring mig, jag får vara med och uppleva saker som jag inte kanske kan vara med om hemma, jag har mycket fritid, vilket både är en för- och nackdel, men det innebär att jag får tid till att uppleva saker, barnen är snälla och väluppfostrade, och jag har en väldigt bra värdmamma som tipsar mig om saker jag borde se och göra här. Ja, det finns många bra saker med att vara här. Även om jag längtar tills den dagen då jag åker hem, så tror jag att om jag skulle åka hem nu, skulle jag ångra mig.

Detta är kanske inte så roligt att läsa, men jag vill dela med mig av mina känslor och tankar. I många au pairbloggar kan man ”bara” läsa om allt som är bra. Det kan göra att livet som au pair uppfattas som en dans på rosor ibland. För vissa kanske det är det, men inte för mig. Detta är min blogg, och då vill jag skriva den utifrån mitt perspektiv. Ni for inte tro att jag inte trivs här, för det gör jag. Det är bara det att allt går upp och ner, och jag är inte van vid att känna så här.

Jag är inte bruden som ger upp i första taget, utan jag kämpar på. Min mamma sa att jag har en vilja av stål, och det vet jag även själv att jag har. Jag har även väldigt mycket energi. Har jag bara bestämt mig för att göra något, gör jag det. Nu gäller det för mig att hitta tillbaka till min vilja av stål och min energi, som även väldigt många påpekar att jag har (brukar få komplimanger för den), för att detta år ska bli så bra som möjligt.

Det är tufft, men jag kan göra detta! Jag vill, jag vågar, jag kan! TAGGA NU NANA!!!

I'll see you soon then