Nana Björnberg

 

Nu har det gått lite mer än två månader sedan jag kom hem och snart börjar nya äventyr i form av studier. Saknar jag Australien? Ja, varje dag. Flera gånger om dagen för att vara exakt. Jag är fortfarande samma person, men kanske lite mer harmonisk och avslappnad. Jag är evigt tacksam för allt jag fått uppleva och alla fina människor jag fått träffa. Speciellt ett stort tack till underbara familjen Tistrand - älskar er!

 

 

I fredags kväll tog jag flyget ifrån Cairns till Perth. Det var egentligen inte alls tänkt att jag skulle åka tillbaka, men efter att ha försökt prata med Christoffer och Lea på FaceTime för några veckor sedan (för dålig täckning) bestämde jag mig för att åka tillbaka och överraska dem. Det var endast några kompisar här i Perth som visste att jag skulle komma tillbaka, inte familjen. Så på lördag morgon överraskade jag dem utav bara *PIP* och oj vad dem blev chockade! Så himla lyckat! Det blev ett väldigt kärt återseende. 

 

Sedan dess har jag umgåtts mycket med familjen, framförallt min lilla favorit (busfian på bilden nedan), träffat lite kompisar och faktiskt jobbat lite extra på Dinner Twist. Tänkte att jag inte skulle göra något mer än att bara vara här, men det kliade i fingrarna så jag vara ju bara tvungen att hjälpa till. 

 

 

Nu befinner sig 4/5 av Björnligan uppe i luften igen. Lika fort som dem kom, åkte dem. Det känns lite tomt och konstigt att dem inte är kvar, men herregud vad bra vi har haft det! Tack snälla ni för att ni tog er ner hit och hälsade på mig. Jag älskar er! 

 

 

 

Födelsedagar är något som jag längtade otroligt mycket efter när jag var liten. Det gjorde nog dem flesta. Jag hade samma känsla i kroppen då som när jag gick och väntade på att det skulle bli julafton. Den enda skillnaden var att när det var min födelsedag, var det BARA min dag! Det var inte bara presenterna jag längtade efter, utan vi barn fick alltid bestämma vilken mat vi skulle äta just den dagen och det var en riktig höjdare! 

 

Sedan blir man äldre och äldre och det som man längtar mest efter är att få dela sin dag med sina nära och kära. Jag kommer ihåg att i år åt jag en supergod pasta med familjen och drack av mitt himmelska rödvin som jag köpte hösten innan på en vingård utanför San Fransisco. En underbar kväll!

 

I alla tider har nog människan haft lite halvpanik inför att bli äldre. Vi har själva framkallat begreppet ålderskriser; 30-årskris, 40-årskris, 50-årskris och så vidare. Detta är något som jag ska försöka undvika så gott det går. Under alla dem år, tre för att vara exakt, som jag jobbade på dagis fick jag ett tips som jag aldrig kommer glömma. En av förskolelärarna berättade att i hennes umgängeskrets firade kvinnorna att dem blev ytterligare ett år äldre. Dem tog ledigt på sin födelsedag och njöt av den till fullo! Allt detta på grund av att när dem var i trettioårsåldern förlorade dem en vän i kampen mot cancer. Där och då bestämde dem alla att de skulle börja fira sina födelsedagar, istället för att känna att det var jobbigt att bli ett år äldre. Detta är en tanke som jag har burit med mig sedan dess. Jag hoppas att jag också lyckas hålla den sunda inställningen till livet. 

 

 

Dagarna i Sverige var verkligen hur bra som helst! Kunde inte blivit bättre. Jag hann med att träffa väldigt mycket härligt folk. Människor jag bryr mig, från topp till tå. (Och som förhoppningsvis bryr sig om mig tillbaka... Hehe!) 

 

De hade en hel del äpplen hemma ifrån deras egna träd så jag bakade en sjuhelsikes massa muffins! Och vet ni vad? De smakade himmelskt gott! Stek äpplena i smör, kanel och socker. Blanda med vanlig naturell muffinssmet och klicka ut i formar. Avsluta med att strö över lite crumble (smuldeg) innan du skjutsar in dem i ugnen. Grädda dem gyllenbruna och njut. 

 

Begravning.

 

Så fort jag fick veta att farmor hade gått bort, bokade vi en hemresa till mig. Det var inget tvång att jag behövde komma hem och vara med, men det hade känts tomt och konstigt att inte vara med på hennes begravning. 6 underbara dagar var vad jag hade hemma i Sverige, måndag till söndag. 6 dagar kan låta kort, men det var perfekt. Jag hade gott om tid att umgås med de flesta nära och kära, såväl familj och släkt, som mina närmsta vänner. 

 

 

 

Veckan bestod av någon lunch, någon fika, besök på dagis, löprundor, grill ute i Marbäcksviken och en hel del mys med familj och vänner. Jag hade inte kunnat fått bättre dagar. Speciellt inte när jag lyckades pricka in en underbar sensommarvecka med temperaturer runt 20 grader varje dag! 

 

Farmors begravning var något av det finaste och vackraste jag varit med om. Begravningar är jobbiga, men jag tycker också att dem är väldigt fina. Du samlas med människor, på grund av en tråkig anledning, men du har otroligt fina minnen som du delar med dessa personer. Du skrattar och gråter om vartannat. Det var strålande sol och ljuset sken in så vackert i den vita ljusa kyrkan i Årjäng (Värmland). Det var väldigt många människor där för att vara en gammal människas begravning. Det var fullt med vackra blomsterarrangemang längst framme i kyrkan. Speciellt fullt med rosa vackra blommor som farmor hade älskat! Det var fin musik och vi fick ett väldigt vackert avslut med farmor. Kvällen avslutade vi sedan ute hos min faster i deras sommarstuga, med lite grill, vin och massa "tjöt". Det var extra roligt att träffa pappas kusiner ifrån Stockholm, som jag kanske inte har träffat på 20 år. Väldigt roliga och härliga människor! 

 

På lördagen blev det lugn förfest tillsammans med mina resekompisar Sofie och Malin. Sedan kom även Linnéa ifrån Norge förbi en sväng. Vi drack och åt gott, pratade ikapp missad tid och bara hade det så bra! Sofie och jag avslutade kvällen med att snabbt byta om och traska ner till ett väldigt varmt XoY. Där var vi knappt en timma innan vi svettades alldeles för mycket för att vara kvar. 

 

Sista dagen, söndagen, avslutades med en lunch ute i solen med släkten innan mamma och pappa släppte av mig på Landvetter. Jag hade inte räknat med att det skulle bli tufft och jobbigt att flyga hem igen, men det blir väl så när man inser hur bra människor man har i sitt liv. Tack för allt!

 

I skrivandes stund sitter jag på Bali. Hit flög jag med min andra svenska familj, efter bara någon timmas sömn efter att jag hade landat i Perth igen. Bilder ifrån de senaste veckorna kommer. 

 

"Godhjärtade farmor, nu har du förflyttat dig till ett annat ställe. Det är inte så långt bort, bara till himlen. Du är precis ovanför mig och jag känner din närhet. Du har alltid en positiv syn på saker och ting och tror aldrig något ont om någon. Du sätter alla före dig själv. Mer osjälvisk människa får man leta efter. Tack för alla fickpengar som jag fortfarande fick när jag var 23 år. Hoppas du har det bra och hälsa farfar ifrån mig. Jag älskar dig, du bullbakande krutkärring."

 

Det stycket är hämtat ifrån mitt Instagramkonto. Jag har ett ställe, ett ställe som bara är mitt, som jag går till när jag behöver vara själv och bara tänka. Det var just där som jag skrev texten, sittandes i solnedgången. Det har nu gått 12 dagar sedan du valde att lämna jorden. I och för sig har du väl inte lämnat jorden på riktigt, för du är i himlen, precis ovanför mig, så du är fortfarande kvar bland oss. 

 

 

Jag är oerhört stolt och glad att ha haft just dig som farmor. Även om vi alltid har bott ganska långt ifrån varandra, så har jag alltid känt din närhet. Du ringde väldigt ofta hem till oss, och speciellt i samband med att vi skulle sitta ner och äta middag. Vid varje tillfälle som vi hälsade på dig fick vi en fickpeng av dig och du sa alltid samma sak, varje gång: "Det är inte så mycket, men den dagen då jag vinner lite pengar och blir rik då ska ni få mer". Jag och mina syskon har alltid varit dem små barnbarnen så det var kanske därför som vi fortfarande fick fickpeng, även om vi var vuxna. Senast bara för några månader sedan. 

 

Varje gång vi var uppe och hälsade på hade du alltid sparat några extra damtidningar till mig, där jag kunde läsa om det kungliga skvallret: "Nana, inne på mitt nattduksbord ligger några nya damtidingar om du vill läsa lite". Jag bläddrade också igenom dina Allerstidningar för att leta efter nya recept och i dem hade du redan löst de flesta korsord. För att lösa korsord, det var du en riktig hejare på! 

 

 

Mildred Nilsson, min farmor, hade alltid en positiv inställning till livet. Jag kommer ihåg när jag berättade för dig farmor att jag skulle flytta till USA och jobba som au pair. Du var väldigt positiv till det och tyckte att jag gjorde helt rätt som gav mig ut i världen. Det kändes som att du också såg fram emot det, lika mycket som jag gjorde. Under den här perioden brevväxlade vi och du sa alltid att du fortfarande hade kvar breven. Mamma överraskade mig igår med att ge mig alla mina gamla brev. Dem hade mamma hittat när hon och pappa var uppe och städade ur farmors lägenhet. Farmor, du var lika positiv den här gången när jag skulle åka iväg till Australien, även om du kanske tyckte att det var lite långt bort. Men oj vad du frågade mycket och ville veta allt om mitt nya äventyr. 

 

Jag kommer alltid bära med dig farmor. Du har fått mig att inse att livet blir mycket roligare om du har en positiv inställning och att det är viktigt att ge alla människor en ärlig chans. För du trodde alltid det bästa om alla. Det var aldrig några problem med dig farmor och du klagade aldrig! Det var aldrig synd om dig, utan det var mer synd om dina granntanter som hade det tufft. Att vara självisk existerade nog inte i din värld, för det har du aldrig varit. Samtidigt var du inte rädd för att säga ifrån om det var något som inte var okej eller att det var något som var orättvist. Du är en riktig förebild!