Nana Björnberg

Strax efter klockan tio på lördagsmorgonen hoppade jag in i bilen och knappade in Elins adress i min GPS. Vi hade inte träffats på flera veckor, så det var verkligen dags nu!

 

Efter kanske lite drygt en och en halv timmas bildfärd i ensamheten, med mina kära radio som vän, anlände jag till Murrieta. Det är en stad (eller egentligen vet jag inte om det är en stad, eller kanske ett område, men det är i alla fall namnet på stället där hon bor) som ligger söderut, inåt i landet, sett utifrån ett Los Angelesperspektiv. Det var Elins värdmamma som kom och öppnade dörren åt mig. Hon verkade störtskön! Jag gillade henne på en gång! Jag gick upp till Elins rum och knackade på, och ni skulle sett hennes min när hon öppnade dörren. Det såg verkligen inte ut som hon förväntade sig att jag skulle stå där, utan hon förväntade sig nog någon ifrån hennes värdfamilj, men det var ”bara lilla jag” (Thure, den vara BARA för dig. Haha!). Vi bytte om och tog bilen till stallet där Elin brukar rida några gånger i veckan. Hon hjälper till med att rida deras hästar, så man kan säga att hon jobbar men istället för att få lön får hon rida hästarna. Vad säger du om det Lisa-Fisa, det skulle du tycka om att ha som jobb va? Jag tänkte faktiskt på dig hela tiden medan jag var där. Kanske inte så konstigt, om man tänker efter vilken hästnörd du är… Haha!

 

 

Stallet låg på ett jättefint på ett ställe bland bergen. Det hördes inga bilar eller så där, utan det var bara vi, de andra som jobbade där, och hästarna som ”väsnades”. Murrieta ligger för övrigt bland bergen, så det ser helt annorlunda ut jämfört med vad jag är van vid. Jättevacker var det i alla fall vid stallet! Jag hade kunnat tänka mig att bo där. Det enda kruxet är att det ligger väldigt långt ifrån allt, men jag skulle ju klara det. Jag klara ju allt! Haha! Bara man har tillgång till bil, så går det ju bra. För utan bil blir det väldigt krångligt att ta sig överallt.

 

 

Herregud, jag glömde berätta det viktigaste… Jag fick faktiskt rida en kortis! Haha! Visst, det var bara kanske en femminutare, men det var hur kul som helst! Jag satt på hästryggen på en vit fin ponny som hette Pegasus, och Elin gick jämte och höll i ett rep. (Ja, man tänkte på Pegasushästen ifrån Herkules när man såg han.) Lisa, jag red till och med lite lätt i några få sekunder. Det du syrran!

 

Efter att jag hade tagit en snabbis på hästryggen, tog Elin över. Vi åkte sedan hem till Elin igen och bytte om, men vi var inte hemma så länge utan vi satte oss i bilen igen. Det var nämligen så att Elin hade sitt au pairmöte just den här dagen, och de skulle träffas på en pumkin patch. Vi var redan en halvtimma sena när vi satte oss i bilen, men Elin sa att det inte var någon fara, de brukar aldrig vara i tid. Som mig då. Haha! Vi trodde att det låg i närheten, men när vi knappade in adressen i min GPS sa den att det skulle ta oss ungefär 45 minuter att ta oss dit…!

 

Bilresan dit var riktigt cool! Vi körde bland annat på småvägar som slingrade sig uppför bergen. Tur att det inte var bilar bakom oss, för helt plötsligt bromsade vi ganska tvärt för att få oss några bra bilder på utsikten! Galna svenska brudar! Jag är som ett litet barn: jag kan sitta och prata om något, och sedan kan jag bara ”Åhh, kolla på det” mitt i mitt berättande. Elin fick sig allt några härliga skratt. Dessutom är jag inte långsam med att upptäcka saker runt omkring mig. Det kan vara vilka saker som helst. Allt ifrån vilken konstig färg det huset har, till vilket körsätt vissa bilförare har.

 

 

När vi äntligen kom fram till stället dör pumkin patchen skulle vara, fick vi oss världens chock! Det var hur mycket bilar som helst! De var överallt! Som tur var, var inte alla platser tagna, utan vi fick oss en plats vi med. Efter det styrde vi fötterna mot amerikanarnas älskade pumkin patch.

 

Pumkin patch går ut på att man ska hitta sig sin/sina pumpa/pumpor till halloween. De finns i alla möjliga storlekar, små söta till gigantiska. Människor går runt med skottkärror fulla med pumpor för att de antingen är så tunga så att de inte kan bära dem, eller för att de har så många så det underlättar om man kan köra runt på dem istället. När man har hittat den/dem som man vill ha, går man till ”kassan” och betalar. Det var skitcoolt att se det! Varför har inte vi det i Sverige?! Antagligen för att det inte är lika stort med Halloween i Sverige som det är i USA, men tänk bara vad skoj det vore. Det är kanonskoj att amerikanarna gör så stor grej av att bara hitta sig sina pumpor.

 

 

På pumkin patchen var det även som en marknad. Det fanns små ponnyers som småbarnen kunde rida, klättervägg, ett ”minizoo” med hönor, getter och andra små djur, små stånd där de sålde olika saker och även ställen där man kunde köpa sig lite enklare mat (hambugare, hot dog, hamburgare, nacho chips, glass, kakor med mera). Det fanns även en butik där man kunde köpa mängder med godis, nötter, kryddor, prydnadssaker till bland annat Halloween, men även till julen.

 

Amerikanarna vill ha käk i sin julgran

Jag och Elin hade gjort misstaget att klä oss för lätt. Det var varmt och soligt hemma hos henne, men inte uppe bland bergen där vi höll till, utan där var det småblåsigt och riktigt kallt! Vi frös så vi huttrade! Frusna satte vi oss några timmar senare och åkte hem mot Elin igen. Däremot missade vi vägen som skulle ta oss vägen tillbaka som vi åkte dit. Vi trodde att vi hittade, så vi hade inte satt på GPS:n, men det gjorde vi senare kan jag lova. Helt plösligt: ”Men, här åkte vi väl inte innan? Jag känner inte igen mig”. Haha! Vi hade helt enkelt hamnat på en annan väg, men det gjorde inte så mycket. Ett litet äventyr! Vi åkte förbi en jättestor apelsinodling. Elin brister ut ”Ska vi palla?”. Haha! Ni skulle allt sett detta. Två tjejer, svenska, stannar bilen för att de ska palla sig varsin amerikansk apelsin. De sitter i bilen, i väntan på att det inte ska köra förbi några bilar så att de kan gå ur bilen. De ville ju inte att någon skulle se vad de skulle göra för bus. Till slut när det inte passerar någon bil, smyger de in bland alla träd och påbörjar apelsinjakten. Det tog allt ett litet tag att hitta en någorlunda mogen apelsin, de flesta var gröna och fula. Lyckligtvis hittar de varsin apelsin. Passar på att ta några kort, och återvänder sedan tillbaka mot bilen. Fulla av skratt sätter de sig i bilen och fortsätter hemfärden. Hahaha! Jag måste bara tillägga att min lilla pluttapelsin ligger i min värdfamilj fruktkorg. Jag vet inte hur den hamnade där. Inte är det jag som har lagt den där i alla fall, utan det är nog min värdmamma eller värdpappa. De vet inte att den är pallad, och det tänker jag inte berätta för dem heller. Hihi! Lite busig måste man allt vara!

 

 

En omväg senare återvänder vi hem till Elins hus. Jag gjorde en snabbvisit på hennes toa och plockade ihop mina grejer. Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att jag var slarvig nog att glömma min kamera på gymmet. Den här gången höll jag på att glömma en bunt med kläder på Elins rum, men jag fick med mig allt, så ingen skada skedd. Det hade väl i och för sig inte varit för den delen heller, men jag föredrar faktisk att få med mig allt. Jag vet inte vad ni tycker, men det är min åsikt.

 

Jag passade på att tanka innan jag lämnade Murrieta för den här gången. Sedan var det hemfärd som stod på schemat. Efter en tråkig bilfärd kom jag till Emilias hus för att chilla lite med IDOL.  Vi två är lika IDOL-tokiga, så vi måste ju följa detta. Där tänker vi inte vara efter er Sverige.

 

Vid midnatt åkte jag tillbaka hem till mig. Hör och häpna, men den här gången när jag kom hem satte jag faktiskt inte på datorn…! Jag vet, jag tappar faktiskt också hakan när jag läser detta! Haha! Trött somnade jag efter att ha haft en toppendag nere i Murrieta med Elin, som sedan avslutades hos Emilia. Underbart!

 

 

I'll see you soon then