Tre nyanser av fridfullhet
Vi människor stressar något kopiöst mycket fram och tillbaka, i såväl arbetet som under vår fritid. Vi strävar ständigt efter att alltid bli bättre. Jag hör verkligen till den gruppen, och det har jag nog (tyvärr) gjort större delen av mitt liv. I skolan hade jag höga krav på mig själv. Så höga att min klassföreståndare, som var en oerhört klok man, sade till mig att jag behövde lugna ner mig. Kraven på mig själv var även höga i mina idrottsaktiviteter. Det var inte ovanligt att mina tankar låste mig i min fysiska prestation. Jag tror att det är viktigt att vi försöker hitta harmoni och frid i vår själ för att vi ska orka leva ett bra liv. Hur vi ska lyckas göra det, är upp till var och en av oss. Vi är alla olika. Själv har jag mina egna sätt att försöka hamna i balans med mig själv.
Ni som känner mig väl vet att jag älskar havet! Jag har till och med ett ankare tatuerat på min vänstra arm för att hylla havet och dess härlighet. Det är vid havet som jag mår som allra bäst. Oavsett om det är vid havet hemma i Sverige, eller här hemma i Perth. Jag drömmer om att en dag ha ett litet mysigt skärgådshus där mina tankar kan få dansa fritt och där jag kan få umgås med nära och kära. Havet har en viss förmåga att få mig att känna mig i harmoni med mig själv och med världen vi lever i.
Running is cheaper than therapy.
Ytterligare en sak som är full av fridfullhet för min själ är löpning. Det är just i löparspåret som jag rensar mina tankar bäst. Det är verkligen som ovanstående ord påstår, "running is cheaper than therapy". Det finns inget bättre sätt att ruska av sig en dålig dag eller tråkiga tankar, än att ge sig ut på en löprunda. Den behöver inte vara snabb, den behöver inte vara lång, utan bara alldeles lagom.
Nu när jag var hemma i Sverige, vaknade jag redan vid 05.00 första morgonen och var pigg..! När klockan hade slagit 06.00 snörade jag på mig löparskorna och gav mig upp till älskade Lassalyckan i Ulricehamn. Där betade jag av femman i den härliga svenska höstluften. Det var balsam för själen det. Tack mamma och pappa för att ni har fått mig att älska idrott!
Den sista bilden är ifrån älskade farmors begravning. Bilden i sig är väl kanske inte så bra; inga vidare skärpa, men jag älskar hur ljuset strålar ner över farmor där hon vilar så skönt. Det är som att hennes själ sugs upp bland solstrålarna, upp till himlen. Nu är hon på en fridfull plats.
Glöm inte att finna ro i dig själv<3
Kommentarer
Trackback
